Denna vecka har varit katastrofvecka på jobbet för Nathalies del. Men katastrof i som att jag är rätt charmig och rolig när jag gör fel. Helt fel. Jag har skrattat så tårarna rann istället för att gråta. Så, vad hände?
Måndag morgon, jag ser att Rob på jobbet skrivit en lapp om att kaffemaskinen inte delar ut lite mjölk i kaffet. Och att den behövde göras rent. Men när jag öppnar den inser jag att felet är lite mer komplicerat än så. Fråga mig inte varför men det satt fast en servett i mjölkpulverbehållaren. Så. jag måste på något vis tömma ur pulvret för att komma åt servetten. Så jag försöker lyfta upp hela överdelen av maskinen. MEN. glömmer en. sak. att stoppa kaffeflödet. SÅ klockan 7 på måndag morgon rasar det ut miljarder kaffebönor över och i kaffemaskin, golv och överallt annat. Plus att jag försökte göra rent chokladbehållaren men det slutade med att det fanns chokladpulver överallt oxå. SUCK!!!! Jag ringer service för jag inser att jag inte kan lösa problemet själv. Hon i luren började skratta när jag berättade vad jag gjort och då började jag skratta oxå och insåg att jag är rätt rolig ändå ;)
Vad hände sen då? Jo, onsdag kväll ska jag räkna kassan (det är nu jag verkligen är charmig i mitt sätt...) i en av butikerna och allt går på bra. Tills jag ska öppna lådan en sista gång och den jäääävla lådan sitter fast. Får verkligen inte ut den. Mynten har tydligen gjort att den sitter fast. Så jag tar ner den på golvet för jag tänker att det är lättare än att hålla på under en hylla. Så får jag tillsut upp lådan, YEY, men den åker igen och fastnar IGEN. Nu börjar jag bli frustrerad. OCH nu vill jag bara försvara mitt handlande. Ni vet i high schoolfilmer och så när deras skåp sitter fast...? De slår en gång sen är de klart. Så vad gör jag? Slår? Nej, SPARKAR till den där jäävla lådan för jag är så otroligt korkad. Konkav låda = lådan sitter HELT fast. Jag har böjt till lådan med min fot. PANIK!!! Hahahah.... så kommer min kollega och vi skrattar så tårarna rinner och jag gråter inombords. För vi får verkligen inte upp den. Vi ber starke Adolf från gymmet att hjälpa oss med stålpinnar och allt, men det är omöjligt. Så det är bara att ringa chefen. Känns lagom pinsamt när jag ska förklara vad jag gjort... men så kommer han och jag skrattar och gråter av panik och skam. Men han är så himla snäll, som en björn så han blir inte arg, tack och lov utan ber mig ta ett andetag, för det löser sig. Och som av MAGI får James upp lådan med hjälp av nå stålpinne vi hade. TACK OCH LOV. GAAAAAH jag har nog aldrig varit så lättat NÅNSIN. PHEW. Gissa om det har blivit en stående pik de senaste dagarna... fick inte upp en dum låda, James : Don't kick it...
Nu är det äntligen fredagkväll så det är lite ansiktsmask och LATHET som gäller. För ingen av oss är ledig imorgon. Tobias jobbar och vad Nathalie ska göra, får ni läsa om i nästa inlägg.
Tack och hej så länge :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar